Det första man möts av på Nydala är den stora triangeln på portalen, innan man möts av lekande barn på bollplanen, några segelbåtar som är ute på sjön eller så hålls det ett studspass för studsmattelägret.

Jag minns första gången jag skulle hålla i det där studspasset själv. Jag var supernervös. Tänk om någon gör sig illa? Eller tänk om de inte har kul? Men det hände inte, istället hade jag en lägergrupp där alla trivdes och hade kul tillsammans. Det var då jag insåg hur värdefullt det är. Att få se en blyg deltagare blomma ut och hitta nya kompisar eller känslan när hela lägret hejar på deltagaren som har kämpat med sin bakåtvolt och äntligen klarar det.

Den känslan är både svår att beskriva och svår att slå. Det bästa med KFUM måste ändå vara gemenskapen. Man vet att när man kommer till gården möts man av människor med samma driv och engagemang. Genom mitt engagemang inom KFUM har jag lärt mig samarbeta, planera och lösa problem och mycket annat. Dessa är saker som jag har haft mycket nytta av i såväl vardag som skola. Jag har lärt mig att växa som människa. 

Det som en gång började som “ett roligt sommarjobbför Cv:t” blev i slutändan något som formade mig mer än jag någonsin kunnat planera. Jag kom dit för första gången som deltagare, utan att veta vad som väntade i framtiden. Men plötsligt står man där, inte bara som deltagare, utan som någon som faktiskt gör skillnad. Och det är därför Nydala alltid kommer betyda något lite extra för mig. Det är en plats som lärde mig vem jag är och vem jag vill vara. Varje sommar påminner det mig om varför jag stannade kvar, år efter år. Oavsett vart jag hamnar i livet kommer jag alltid bära med mig en liten bit av Nydala.

(Porträttfoto: Adrian Vidmark)