Baksidan av allt glitter och glamour är för mig svår att ignorera. Studenten har på senare dagar blivit mer av en statusmarkör. Ett tecken på att framgång ska både synas och höras. Flak, mössor och fina kläder har blivit allt mer extrema. Med detta följer solklart en växande press... pressen att göra allt, att gå ”all in”, att inte behöva stå där på studentdagen och känna att man missade något. Men vad händer för de studenter som inte har råd med ett firande i denna klass?

Ska det verkligen kosta så mycket? Och tycker studenterna att firandet är värt den prislappen? För många är svaret “ja,” med motiveringen “man tar ju bara studenten en gång i livet”. Studenten är trots allt inte bara ett firande, det blir ett kvitto på tre års blod, svett och tårar vi lagt ner. Vad kan egentligen vara mer värt att fira än just den här milstolpen?

Men den bittra sanningen är att 20 000 kronor är inte pengar som ligger och skräpar för de flesta. Så hur ska allt detta finansieras? Är det föräldrarna som förväntas öppna sina plånböcker, eller ska vi själva jobba extra, trots att vi redan kämpar med prov, inlämningar och stressen över frågan “vad ska jag egentligen bli när jag blir stor?” För de flesta som går ut Minervagymnasium väntar vidare studier. Studenten blir en milstolpe i studiernas maratonlopp. “Grattis du har överlevt gymnasiet! Varsågod här är din biljett till oräkneliga tentor, studieskulder och ännu mer RedBull”!

Missförstå mig rätt - jag gillar fester, champagnefrukost och tanken på att springa ut genom skoldörrana i vit klänning - men när jag föreställer mig hur jag ska hosta upp 20 papp börjar jag mest fundera på hur många kvällar i kassan på Ica som krävs för att finansiera detta. Eller kanske handlar det om ett sms-lån, för sådana summor är inget jag har i bakfickan.

Trotts all denna klagosång så längtar jag efter den där dagen, kvittot på blod svett och tårar som lagts ned för att få stå där på studentdagen med diplom i handen och just den där överprisade kepsen på huvudet.